SJÄLVSTÄNDIG!

Jag har alltid sagt att jag klarar mig själv och trivs ensam men är det verkligen sant. Klarar man sig verkligen själv. Jag sitter i skolan för mig själv och inser att det kanske inte är så roligt att för alltid vara ensam. Det är inte så roligt att inte ha någon att prata med och dela sina tankar med. Det är rent ut sagt jobbigt att inte kunna öppna sig för någon om vad som händer i ens liv. Det finns ingen som bryr sig om hur jag mår längre eller rättare sagt det är ingen som ser hur jag mår längre. De ser inte att jag snart brister, att jag inte står ut. Jag kommer i konflikt med alla och känner ingen glädje. Finns ens den känslan, eller är det bara lite lättare känsla av kärlek. Hat finns iallafall. Det vet jag med säkerhet. Det är konstigt att en liten människa kan känna så mycket hat. Det är hemskt att jag kan känna så mycket förakt och hat men inte kärlek och ja... glädje. Jag har en familj som älskar mig och visst jag kanske inte hade den perfekta uppväxten men vem som helst skulle vilja byta med mig. Är det så att jag är sjukt otacksam eller är det faktiskt så att det som hänt har format mig. Att händelserna har gjort mig oåtkomlig, att jag inte kan släppa in folk.

Har min diabetes förstört mitt liv eller gömmer jag mig bara bakom det, använder det som en ursäkt. "Du kan leva som alla andra" är den ständiga kommentaren jag får höra men det är allt annat än sant. Jag kan inte gå någonstans utan att tänka på vad jag ska ha med mig jag kan inte äta utan att ta sprutan och jag behandlas annorlunda av mina vänner. Men det är inte mina vänners fel eller någon annans, jag har fått en sjukdom och måste acceptera det. Men jag vill så gärna låtsas som om jag är som alla andra. Är det fel, att vilja passa in. Jag har så mycket frågor men nästan inga svar vilket gör mig galen. 

BYE BYE! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0